Dagarna återupprepar sig, den ena är den andra lik på ett krävande och jobbigt sätt. Likt sanden i ett urglas passerar de i takt med att sida efter sida fylls, en dag mot en sida sa Döden, nu 31 i antal, snart fyller man 31, tick tack tick tack. Uppsatsgänget går långt, extra långt för att få en lugn stund, en lugn stund i ett lunchrum. Ett lunchrum som i jämförelse med fingrarnas krampaktiga dans över tangenterna känns som en skimrande tavla på ett vattenfall hängande i en pizzeria. Denna gång har vattenfallet och den frodiga grönskan som ryms inom tavlans ramar fått sällskap, inte bara av oss utan även av den lille Hack(kycklings)spetten. Denne figur studsar mellan tavlans väggar och överröstar vattenfallets porlande ljud tusenfalt. Varelsen förgiftade den ljuva smaken av kikärter i spad och pepprade sönder våra alltmer spända kroppar med sitt konstanta tjatter.

Hack(kycklings)spetten hade det garanterat mycket hårt under grundskolan. Detta kompenseras nu på universitetet med besserwisserpredikande av sin under år av isolation insamlade kunskap. De ensamma långa kvällarna på pojkrummet med endast böckerna som sällskap skall nu ge utdelning. I Hackkycklingens huvud stavas detta rättvisa, någon glömde bara säga till denna lilla krabat att rättvisa inte finns, åtminstone inte i hans fall, ju mer han anstränger sig desto värre blir fallet. Hack(kycklings)spetten åker under 25 minuter energiskt och hungrigt bergodalbana i våra nervsystem. Likt en liten tjurfäktare viftar han med sitt litterära svärd och pepprar våra trumhinnor med sina aggressiva rop på uppmärksamhet och kärlek: ”kjuck, kjyck, kjyck, kjyck, Kly-yck”. Runt honom sitter den senaste skörden av nykläckta universitetsstudenter, 10 år yngre än mig, ännu inte sönderblåsta och bittra av kull efter kull med nya livsglada ungdomar.

Männen i sällskapet ställer frågor till Hack(kycklings)spetten, avfyrar luriga leenden och tittar på varandra och känner sig överlägsna. Dessa unga tuppar är inte som Sprätten, även om de kanske också var okyssta innan 18 så lever de idag i helt skilda världar. De blev normala, de har varandra och förmodligen chans på damerna runt det runda bordet som mest fnittrar eller suckar. Kycklingen är nu i färd med att ta på sig en King Arthur kostym, men alla vet att kejsaren är naken.

Hack(kyckligs)spetten, en livs levande parodi på utanförskap, ett guds barn av naturen och strukturen muterad till ett liv jagandes en bekräftelse han aldrig kommer få, så irriterade, så tårframkallande. Vi lämnar lunchrummet mer utmattade än vid ankomsten, varje steg tar oss ett volymsteg längre bort från hackandet. Att åter sätta sig på biblioteket igen och öppna datorn känns rentav lugnande.